i måndags kände jag lätt feber och ringde sjukvårdsupplysningen. Jag fick rådet att ta bilen till Älvsjömässan där det skulle finnas en mobil teststation. Väl på plats visade sig kön misstänkt kort: bara två bilar före. Efter någon minuts väntan förklarade en person i full skyddsutrustning att eftersom jag inte tillhör någon prioriterad grupp finns ingen möjlighet för mig som vanlig medborgare att testa mig, trots att bara en tredjedel av Sveriges totala testkapacitet används. Hela landets testkapacitet, alltså även de två tredjedelar som inte används, är i dag reser verad för prioritetsgrupp ett och två, som består av inlagda patienter och viss vårdpersonal. (Märkligt nog ingår inte min 75- åriga mor i denna grupp, trots att hon jobbar extra som läkare på ett Stockholmssjukhus.) Folkhälsomyndigheten har dock meddelat att testningen snart ska utökas till prioritetsgrupp tre, som består av personer som arbetar i “samhällsviktig verksamhet”. Vad räknas då som “samhällsviktig verksamhet”? Enligt det dokument MSB publicerat på sin hemsida ingår riksdag och regering, regeringskansliet, myndigheterna under riksdagen, men även brandmän, poliser, brevbärare och banktjänstemän. Stora delar av det privata näringslivet ingår emellertid inte, och inte heller vanliga medborgare. Är det verkligen rimligt att låta ”viktiga” personer gå före i kön? Varför behöver alla 349 riksdagsledamöter vara i tjänst samtidigt? Och varför är det så viktigt att deras assistenter och medhjälpare får testa sig? Det finns inga skäl att tro att statsförvaltningen, polisväsendet eller brandförsvaret kommer att klappa ihop helt bara för att en större andel än vanligt är sjukskrivna. Visst, det blir mer att göra för dem som är i tjänst, men detta gäller i princip alla arbetsplatser under en pandemi. I en demokrati som Sverige är ingen oersättlig. Inte ens Anders Tegnell eller Stefan Löfven. Ledande makthavare bör ges samma möjligheter till testing som du och jag, varken mer eller mindre. Tanken på en särskild gräddfil för ”viktiga” personer strider mot idén om alla människors lika värde. Varken Anders Tegnell eller Stefan Löfven behöver absolut vara på jobbet i alla lägen, de har flera kompetenta kollegor som kan rycka in ifall de behöver vara borta ett par veckor. Och även om deras frånvaro skulle leda till en aning sämre beslut (vilket det kan råda delade meningar om) är detta ett pris vi måste vara beredda att betala i en demokrati. Tanken att vissa personer ska ges prioritet endast i kraft av sin betydelse i samhället är oförenlig med hur vi resonerar i andra liknande situationer. Antag exempelvis att Stefan Löfven insjuknar i en hjärtsjukdom och behöver ett nytt transplanterat hjärta. Tanken att han automatiskt skulle stå högst upp på väntelistan strider mot etablerad medicinsk etik. En ”viktig” person har samma rätt till sjukvård i Sverige som alla andra, varken mer eller mindre. Varför skulle vi resonera annorlunda under en pandemi? Varför inte hålla fast vid principen om alla människors lika värde? Förespråkarna av gräddfiler hänvisar gärna till ett utilitaristiskt argument: om vi låter samhällsviktiga personer gå före i kön leder det till ett bättre utfall för samhället som helhet. Vi måste helt enkelt vara beredda att offra lite grundläggande jämlikhet för att kollektivet ska må så bra som möjligt, även om det råkar drabba enskilda individer. Något abstrakt uttryckt bör vi därför, enligt denna Att ha en särskild gräddfil för ”viktiga” personer till virustestning strider mot idén om alla människors lika värde. Att vi befinner oss i en pandemi ändrar inte på detta, skriver Martin Peterson, professor i filosofi. utilitaristiska analys, använda samhällets resurser så att de frambringar största möjliga lycka åt största möjliga antal, även om det går ut över alla människors lika värde eller grundläggande fri- och rättigheter. Detta tankesätt, som märkligt nog smugit sig in i MSB:s styrdokument, tror jag har svag förankring i den svenska folksjälen. Visserligen gör svenskar påfallande ofta som myndigheterna vill, men de flesta av oss anser nog att vi som individer är lika mycket värda oavsett vår funktion i samhället, eller hur många förväntade levnadsår vi har kvar att leva, eller andra personspecifika egenskaper. Det sätt som pandemin har hanterats på har inte alltid speglat detta, men än är det inte för sent att ändra på saken. Om antalet personer som vill testa sig (som inte ingår i gruppen av inlagda patienter och vårdpersonal) överstiger den totala testkapaciteten kunde man enkelt fördela den tillgängliga testkapaciteten genom ett dagligt lotteri: bygg en hemsida, låt folk skriva in sina personnummer, och varje dag när antalet sökande och den totala kapaciteten är känd kan systemet automatiskt genomföra dragningen och meddela utfallet per SMS. Svårare än så behöver det inte vara att respektera alla människors lika värde under en pandemi. Lotterier har använts förr i liknande situationer, bland annat vid vaccinationer i Kanada och för att fördela politiska ämbeten i antikens Grekland. Ett lotteri är ett rimligt utryck för principen om alla människors lika värde och bör därför ges företräde framför det utilitaristiska nyttotänka